Torsdagsnatten - En sann historia
Torsdagskvällen började fint. Jag mötte Tove på Järntorget och vi begav oss till Ella som fyllde 18 bast. Där framme åts det veggomat och dracks drinkar. Sedan bar det av till Pustervik och kvällen var trevlig. Det var på vägen hem som det började hända spännande saker.
Jag hoppade på den absolut sista 1:an för natten vid halv 2. Efter bara en hållplats känner jag behov komma till mej som börjar bli smått akuta. Vid Redbergsplatsen tvingas jag av, tyvärr asså... Efter att ha uträttats allt som behövdes göras på kyrkogården vigla jag hemmåt, men när jag kom tilll stockholmsgatabn så började regnet ösa ner. Jag stannar. Lägger mej på en bänk och somnar lite halvft.
10-20 minuter senare vaknar jag av att det inte regnar längre, så jag beger mej hemmåt igen, lyckligt ovetandes om hur resten av natten kommer att se ut. Vid det som jag tror var Quidingsgatan stannade jag, eftersom jag kännde att jag höll på att bli aldeles för kall och blöt. Jag lade mej ner på en bänk i en busskur och somnade.
Jag blev väckt. En tidningsutdelare knuffade på mej och sade på lite knackig engelska: "You alright man?", till svar för han höra mej mumla nåt ohörbart. Jag vinglade vidare. En, eller kanske två, hållplatser senare stannar jag för en tupplur till. Denna gången blev jag väckt av att en skåpbil tvärnitar brevid hållplatsen. Jag blev livrädd och trodde att jag skulle bli kidnappand. Det visar sej att det bara är han som kör ut tidningarna från tryckeriet. Han frågade hur det var och sa att jag hade fått skjuts till sjukan om inte hans hund, som tydligen inte gillade människor, hade suttit i bilen. Jag sa "jaha" och "tack" och såg honom åka ivåg med gasen i botten. Jag kom på att jag frös som fan och wett trick jag tror jag har lärt mej nånstans, så jag tog några GP och stoppade upp på framsidan av tröjan ochnågra för att stoppa upp baksidan med, sedan fortsatte färden hemmåt. Klockan var nu ungefär 03:30. Jag hade varit lös i nästan 2 timmar.
Jag såg att jag nästan var vid östra, och värmen steg i kroppen tack vare tidningarna.
När jag promenerade över sjukhusområdet upptäckte jag till min lycka att det dfanns en såndära stor gunga som man kan gunga två i och som jag hade sagt till Rebekah att jag skulle hitta tills hon kommer nästa gång. Jag stanade inte för att gunga, utan fortsatte målmedvetet hemmåt.
Vid sisådär 4, halv-5snåret stod jag utanför min dörr och märkte att jag inte hade några nycklar in. Jag kollade och såg att mina fönster var stängda. "Skit också" tänkte jag och gick runt för att kolla om mamma låg och sov i soffan. Det gjorde hon, men hon vaknade för ovanlighetens skull inte när jag knackade på fönstret. Som en sista väg in försökte jag få upp källardörren, men den var låst, tyvärr. Det enda som fanns kvar var att ta en madrass till nån stol som jag hittade och lägga sej på trappan utanför dörren, tänkandes på den varma sängen som fanns 3 meter ifrån mej, på andra sidan en vägg, och vänta på att pappa skulle vakna och hämta tidningen.
Det gjorde han. Klockan var 6. Jab blev glad. Han blev förvånad. Jag somnade i min säng.
Nu ska jag sköta mej och springa en mil i göteborgs centrum ikväll på midnattsloopet... Ha det bra!"
//Spetan
Jag hoppade på den absolut sista 1:an för natten vid halv 2. Efter bara en hållplats känner jag behov komma till mej som börjar bli smått akuta. Vid Redbergsplatsen tvingas jag av, tyvärr asså... Efter att ha uträttats allt som behövdes göras på kyrkogården vigla jag hemmåt, men när jag kom tilll stockholmsgatabn så började regnet ösa ner. Jag stannar. Lägger mej på en bänk och somnar lite halvft.
10-20 minuter senare vaknar jag av att det inte regnar längre, så jag beger mej hemmåt igen, lyckligt ovetandes om hur resten av natten kommer att se ut. Vid det som jag tror var Quidingsgatan stannade jag, eftersom jag kännde att jag höll på att bli aldeles för kall och blöt. Jag lade mej ner på en bänk i en busskur och somnade.
Jag blev väckt. En tidningsutdelare knuffade på mej och sade på lite knackig engelska: "You alright man?", till svar för han höra mej mumla nåt ohörbart. Jag vinglade vidare. En, eller kanske två, hållplatser senare stannar jag för en tupplur till. Denna gången blev jag väckt av att en skåpbil tvärnitar brevid hållplatsen. Jag blev livrädd och trodde att jag skulle bli kidnappand. Det visar sej att det bara är han som kör ut tidningarna från tryckeriet. Han frågade hur det var och sa att jag hade fått skjuts till sjukan om inte hans hund, som tydligen inte gillade människor, hade suttit i bilen. Jag sa "jaha" och "tack" och såg honom åka ivåg med gasen i botten. Jag kom på att jag frös som fan och wett trick jag tror jag har lärt mej nånstans, så jag tog några GP och stoppade upp på framsidan av tröjan ochnågra för att stoppa upp baksidan med, sedan fortsatte färden hemmåt. Klockan var nu ungefär 03:30. Jag hade varit lös i nästan 2 timmar.
Jag såg att jag nästan var vid östra, och värmen steg i kroppen tack vare tidningarna.
När jag promenerade över sjukhusområdet upptäckte jag till min lycka att det dfanns en såndära stor gunga som man kan gunga två i och som jag hade sagt till Rebekah att jag skulle hitta tills hon kommer nästa gång. Jag stanade inte för att gunga, utan fortsatte målmedvetet hemmåt.
Vid sisådär 4, halv-5snåret stod jag utanför min dörr och märkte att jag inte hade några nycklar in. Jag kollade och såg att mina fönster var stängda. "Skit också" tänkte jag och gick runt för att kolla om mamma låg och sov i soffan. Det gjorde hon, men hon vaknade för ovanlighetens skull inte när jag knackade på fönstret. Som en sista väg in försökte jag få upp källardörren, men den var låst, tyvärr. Det enda som fanns kvar var att ta en madrass till nån stol som jag hittade och lägga sej på trappan utanför dörren, tänkandes på den varma sängen som fanns 3 meter ifrån mej, på andra sidan en vägg, och vänta på att pappa skulle vakna och hämta tidningen.
Det gjorde han. Klockan var 6. Jab blev glad. Han blev förvånad. Jag somnade i min säng.
Nu ska jag sköta mej och springa en mil i göteborgs centrum ikväll på midnattsloopet... Ha det bra!"
//Spetan
Kommentarer
Trackback
