Härskaren Etc.

Jag gick och upp i morse coh tänkte "Fan sikken fin dag". Det var soligt ute, jag gillar sånt väder, och dessutom så tog det 5 minuter att hälla upp tillräckligt med vatten i kokaren för en kopp te. Och sånt är ju alltid roligt!
Eftersom det knappt finns något vatten i kranarna (det slutade komma igår) så blev det ingen dusch och jag bestämmde mej att Dregen är min man idag.
Jag plattade håret, slängde på en bandana fixade knyllruffs och lämnade byggnaden.

Nu kanske du undrar varför jag har börjat skriva denhär skiten igen, och svaret är detta: Jag har inget bättre för mej denna afton. Jag har kollat på Buried Alive, och nu känns det dummt att förstöra den känslan jag fick; jag vill vara ledsen och lycklig på en gång, det är en fin känsla.
Jag sitter här och tänker på Andy McCoy som spelar på ett piano med en cigarett i mungipan, Conny Bloom smeker sin gitarr och  Michael Monroe som sjunger Million Miles Away, utbrister "This is for you Razzle", rösten själver och en tår glimmar ner för hans kind. Jag kan bara inte kolla på det utan att sjäv fälla några tårar. Låten är underbar, Hanoi Rocks är underbara, och jag bara älskar mej själv.

Men egentligen kanske det inte är därför jag skriver. Kanske är det för att jag gick och piercade näsan i torsdags och vill tacka Emma för hennes moraliska stöd, kanske är det för att jag hade två vackra damer på besök i lördags, kanske är det för att jag vill dricka saft. Vem vet? Inte jag i alla fall, inte du heller antagligen, antagligen inte någon... Och helt plötsligt slogs jag av en idé, det finns ingen tanke! Jag vet inte vad jag svammlar för rappakalja, jag vet inte vad det betyder, men en sak vet jag: Jag är fin, du är fin, vi är alla fina och det är huvudsaken.

Nu ska jag dricka mitt te som mamma gjorde, godnatt allesammans. Ich bin ein kleine krokodill